Körminnen
Idag skulle jag inte skriva något i bloggen, men så råkade jag läsa en annan blogg, Cizzis blogg http://cizzieensam.blogg.se/2010/october/utkast-okt-8-2010.html
Den påminde mig om att jag faktiskt var i kyrkan, en katolsk kyrka, för några dagar sedan. Av en händelse hade jag fått höra talas om en svensk kör från Sandviken som skulle sjunga.
Varför går man och hör på en svensk kör när man är utomlands, det kan man ju göra hur mycket som helst i Sverige?
Svaret är ju enkelt; nostalgi. Man vill sitta i en kyrka och bli barn på nytt. Höra en kör sjunga alla de välbekanta sångerna. Därför. Inte för att kören är berömd eller för att man förväntar sig en konstnärlig upplevelse.
Hur gick det då? Hur blev det?
Tyvärr en jätteflopp för mig. Kören sjöng bra men repertoaren hade inte mycket med min barndom att göra, inte med Sverige heller. Två svenska psalmer, resten ghospel. Fina röster men hopplös akustik och trasigt piano. Det gjorde inget, det hade gått att komma förbi. Men jag ville ha "Bred dina vida vingar" och "Idas sommarvisa" och allt det där du vet.
Istället fick jag höra ghospels framförda av en kör som i stort sett stod stilla och inte alls försökte få med den svenska publiken, som för sin del snällt satt tysta och apploderade efter varje låt.
Jag tänkte: Typiskt svenskt. Var är inlevelsen, var är tårarna, var är skratten?
Den finaste körupplevelse jag haft fick jag i en kyrka i Harlem, USA. Den kören, och den publiken, hade sina rötter i den musiken. Det glömmer jag aldrig! Inte heller den medelålders dam som satt några rader framför oss i det mest skrikiga klädsel man kan tänka sig. Illande rött, bländande gult, vrålande blått och allt det på en fantastiskt kurvig kropp, krönt av världens hatt. Hon rörde sig med värdighet på sina styltklackar och kom fram till oss efteråt och växlade några ord, hälsade oss välkomna, för att sedan segla vidare. Men hon efterlämnade ett minne av en människa som tordes vara sig själv, och visa upp det. En verklig och stor person.
Tänk om man kunde vara sådan.
Den påminde mig om att jag faktiskt var i kyrkan, en katolsk kyrka, för några dagar sedan. Av en händelse hade jag fått höra talas om en svensk kör från Sandviken som skulle sjunga.
Varför går man och hör på en svensk kör när man är utomlands, det kan man ju göra hur mycket som helst i Sverige?
Svaret är ju enkelt; nostalgi. Man vill sitta i en kyrka och bli barn på nytt. Höra en kör sjunga alla de välbekanta sångerna. Därför. Inte för att kören är berömd eller för att man förväntar sig en konstnärlig upplevelse.
Hur gick det då? Hur blev det?
Tyvärr en jätteflopp för mig. Kören sjöng bra men repertoaren hade inte mycket med min barndom att göra, inte med Sverige heller. Två svenska psalmer, resten ghospel. Fina röster men hopplös akustik och trasigt piano. Det gjorde inget, det hade gått att komma förbi. Men jag ville ha "Bred dina vida vingar" och "Idas sommarvisa" och allt det där du vet.
Istället fick jag höra ghospels framförda av en kör som i stort sett stod stilla och inte alls försökte få med den svenska publiken, som för sin del snällt satt tysta och apploderade efter varje låt.
Jag tänkte: Typiskt svenskt. Var är inlevelsen, var är tårarna, var är skratten?
Den finaste körupplevelse jag haft fick jag i en kyrka i Harlem, USA. Den kören, och den publiken, hade sina rötter i den musiken. Det glömmer jag aldrig! Inte heller den medelålders dam som satt några rader framför oss i det mest skrikiga klädsel man kan tänka sig. Illande rött, bländande gult, vrålande blått och allt det på en fantastiskt kurvig kropp, krönt av världens hatt. Hon rörde sig med värdighet på sina styltklackar och kom fram till oss efteråt och växlade några ord, hälsade oss välkomna, för att sedan segla vidare. Men hon efterlämnade ett minne av en människa som tordes vara sig själv, och visa upp det. En verklig och stor person.
Tänk om man kunde vara sådan.
Kommentarer
Postat av: Cizzie
Men visst är det precis så. Vi svenskar har så långt till asgarvet, tårarna, passionen att vi nästan inte berör någon, knappt oss själva.
En riktig amerikansk kör , där man vara socialt olydig och bryta ut i ett Halleluhja!!! eller köra sin egna lilla knorr mitt i låten, där man gungar med och klappar takt, det är riktig musik !!!
Tror nog jag fick fel färg när jag föddes!!! ;-)
Ha en trevilig helg ! AMEN !!!!
Trackback
